Igår åkte jag till min enda trygga plats, ett ställe där jag oftast inte behövt alkohol eller någon sorts drog alls för att överleva dagen, inte ens om jag stannar i 4 dagar.
Det är magiskt.
Det här rummet. Den här vilda staden. Den här mannen som nu ligger i sängen och sover. På bussen till det magiska rummet försvann jag. Eller redan på tågstationen. Jag tappade medvetandet kan man säga. Jag var inte där, när jag till slut efter en evighet på en bussresa som tar 9 minuter gick jag in och sen ut till Statoil och köpte ett sexpack öl och drack 1/3 av en folköl och tog stilnoct, sen vart allting kaos. Jag hade inte ätit mer än ett halvt paket nudlar, jag hade inte sovit natten innan och jag hade varit alkoholpåverkad hela den natten. Men jag förstod inte. Jag grät och jag och min kärlek bråkade och jag minns inte ett ord vi sagt, jag minns bara alla skuldkänslor och all ångest jag kände. Jag har fortfarande ångest över det.
Nu är klockan 21:41 och jag har varit hela vägen till min lägenhet där jag bor tillfälligt och tillbaks hit igen för att hämta medicin och underkläder. Tog med 7 klänningar och en ryggsäck full med kartonger, burkar och kartor. En plattång. Jag tappar snart bort mig i allt det här: Misär.
Jag har hittat hemsidan till det behandlingshem soc funderar på att lägga in mig på. Men jag vet inte. Jag vågar inte. Ett stort steg. En lång tid.
Ikväll är jag trött och jag önskar att någon ville krama bort allt kaos som jag skapat.
Det är mitt eget fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar