Vardag/alkohol - go mad for a couple grams

Skrev nyss på ett kontrakt på en lägenhet. Soc ska betala den. Det är ett korttidskontrakt. Men det räcker för mig. Nu.
Det här borde göra mig sprudlande glad såsom jag brukar bli vid bra beslut. Jag har väntat på det här snart ett år.

Istället känns sorgen tung i hjärtat. Har druckit för mycket igen. Har druckit för ofta igen. Min pojkvän säger att han inte tycker om det. Att han blir besviken. "Du sa ju att du inte ville dricka lika mycket längre." Nej. Jag ville inte det. Men jag vill ha ruset, jag vill ha dimman, jag vill ha blackouts. Jag vill glömma. Jag vill inte undra dagen efter.
Jag har en öppnad vodkaflaska och en halv karta Stilnoct. Skulle kunna. Skulle vilja. Kommer inte. Tror jag. Vill inte göra honom besviken. Som jag alltid gör.

Det kanske är därför jag inte är glad?
När jag flyttar har jag ingen spärr. Ingen skuld. Inga stopp. Ingen som suckar eller ger mig skuldkänslor, ingen som stänger mig ute i ilska och irritation. Inget sånt. Är det bra eller dåligt? Får se sen.

Jag hittade juice. Man kan väl dricka en grogg bara för att få känna efter lite. Visst kan man? Jag vill försvinna. Känner inte känslor som jag borde. Sjukhuset har inte skrivit ut medicinen jag behöver. Varken Gabapentin eller Voxra. Jag är så dålig och jag var på väg till akutpsyk för några nätter sen. Så låg. Växlar inte ens uppåt. Vill inte ut. Kan gå ut. Kan umgås. Kan. Kommer inte.

Håkans låtar har bytt innebörd & innehåll när jag lyssnar. Känslorna är inte densamma. Reaktionen blir långsam.

Självskadebeteende/ Vardag: "Du med din dramatik och din stesolid"

För 10 minuter sen var jag så uppe i varv. Nu är jag suicidal. Vill dö.
Det gör så ont att vilja dö. Vill ju vilja något annat. Jag saknar apatin idag. Jag känner per automatik på min vänsterarm och jag tror att jag kanske gråter snart.

Vilket jävla liv va. Jag saknar stesoliden. Jag saknar alkoholmissbrukandet. Jag saknar självskadandet. Jag saknar att vara utan framtid. Jag saknar rusen. Jag saknar sommaren i mitt hjärta- jag vill att solen ska skina där igen. Jag behöver vara vid liv. Men fan vad jag vill dö jämt. Skitliv. Från och med 1 maj till den 1 juni ska jag ha en vit månad. undrar hur det kommer gå. Vodka.

Jag vill förstöra mig själv. Jag tror att jag behöver ligga inne igen. Men jag vill ju så gärna ordna mig. Laga mig. Fixa mig.

"Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn
Och dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm."

Missbruk: Diverse substanser /Vardag: Åt helvete med himlen

I januari la dom in mig på ett behandlingshem.
Självklart var jag bråkig och ville inte och grät och gav upp igen och igen och igen. Till slut skrev dom ut mig, (en evighet i mina tankar, men egentligen en fruktansvärt kort tid)men mitt hjärta var så trasigt att jag inte var mottaglig för deras hjälp. Jag flyttade in hos min pojkvän för i min gråa stad kunde jag inte bo, med mina alkohol-och substans-vänner. (Allt vi gjorde när vi sågs var att dricka och knapra piller. Det är fortfarande så när vi ses. Vi vet inget annat sätt). Sen dess har livet varit helt okej.
Jag är ensam i en stor ny stad där jag är fruktansvärt rapid. Jag säger att jag är rapid, med det menar jag att jag växlar mellan suicidal och att älska livet flera gånger per dag.
Jag går ner mig så djupt, jag går ner mig i svarta tankar med ett mörkt hjärta och är redo att förstöra det lilla, men så värdefulla, jag har byggt upp. Jag söker mig till missbruk i de 4 versioner jag fortfarande aldrig lämnat. Alkohol, droger, fysiskt självskadebeteende & psykiskt självskadebeteende.
Sen är jag så lycklig att jag inte kan sluta skratta, jag bara fnissar och planerar stordåd. Jag söker jobb och bostad och hör av mig till vänner och hittar på saker, jag tränar, jag är impulsiv. Jag tar kläder från alla butiker i centrum, jag tar tabletter även då, men bara för att jag vet att snart kommer det tippa över till den svåraste sorg.
Ibland blir jag i något sorts apatiskt mellantillstånd. Det är inte skönt, inte hemskt. Det är bara apati.