Jag är suicidal och funderar på om jag ska ta livet av mig, ringa akutpsyk, äta pizza eller gå och lägga mig. Bisarrt egentligen. Som om det vore bagateller. Som om det vore ett vardagsval. Det är väl det...
En vän ringer och säger att hon och hennes pojkvän kan hämta upp mig. Alkohol och mys. Problemet är väl att jag inte kan hantera alkohol, det har blivit ett fängelse där jag äts upp av ångest, självhat och kaostankar.
Nu ska jag tänka. Jag växlade just till euforisk.
God natt
söndag 30 december 2012
måndag 17 december 2012
Vardag: Här finns inga brustna hjärtan
Jag rensar min garderob på överflödet av skor och kläder. Rensar och sorterar, vad ska slängas, vad ska skänkas bort. Jag packar kartonger med grejer jag inte kan göra mig av med. De åker med mig till min gamla hemstad på fredag, till min far. Där ska jag förvara säng, skrivbord, nattduksbord, kartonger, kläder. Det kommer bli där en lång stund.
Det går sakta för min hjärna och mitt hjärta kan inte samarbeta, jag har sån ångest och vill bryta av mig fingrarna så jag slipper känna hur det drar i blodet som vill ut ur den här smutsiga kroppen.
På fredag har jag alltså officiellt ingen säng i min mors lägenhet längre. Jag är ingenstans. Jag bor ingenstans. Jag spenderar julen med min pojkvän och hans familj. Jag är mest där nu för tiden. Den här stan gör mig förfärligt grå. Det står still men snart hamnar jag någonstans.
Den 27e december ringer min handläggare på Missbruksenheten och säger när jag hamnar på ett behandlingshem. Antagligen den veckan. De har redan en plats åt mig. Men jag är så jävla rädd. Jag skakar ju redan av ett beroende jag inte förstår mig på. Vet inte om jag vågar skriva in mig på ett ställe där "beroendeframkallande medel är förbjudet på behandlingshemmet för alla inskrivna".
Inatt ville jag dö igen.
Det går sakta för min hjärna och mitt hjärta kan inte samarbeta, jag har sån ångest och vill bryta av mig fingrarna så jag slipper känna hur det drar i blodet som vill ut ur den här smutsiga kroppen.
På fredag har jag alltså officiellt ingen säng i min mors lägenhet längre. Jag är ingenstans. Jag bor ingenstans. Jag spenderar julen med min pojkvän och hans familj. Jag är mest där nu för tiden. Den här stan gör mig förfärligt grå. Det står still men snart hamnar jag någonstans.
Den 27e december ringer min handläggare på Missbruksenheten och säger när jag hamnar på ett behandlingshem. Antagligen den veckan. De har redan en plats åt mig. Men jag är så jävla rädd. Jag skakar ju redan av ett beroende jag inte förstår mig på. Vet inte om jag vågar skriva in mig på ett ställe där "beroendeframkallande medel är förbjudet på behandlingshemmet för alla inskrivna".
Inatt ville jag dö igen.
måndag 19 november 2012
Missbruk: Alkohol
Inlägg 1 om alkohol, kommer med all säkerhet bli fler.
Alkoholen har förstört så mycket för mig.
Såhär ser jag det i mina ögon:
Min far är alkoholist och min mor har så länge jag kan minnas blivit ledsen av att dricka alkohol.
Min bror har varit narkoman under hela mitt liv. Han är nykter nu sen en tid tillbaka.
Jag växte upp i ett tradionellt hem tror jag. Ett hus med stor trädgård, nära skogen, nära stan, i en mysig by i en liten småstad. Jag sov ofta inne hos min mor och far, för jag var så fruktansvärt rädd för allting. Speciellt om natten. När jag var 11, vilket är ungefär då mina riktiga minnen börjar, sov min pappa inte längre där inne. Men det gjorde jag, haha.. Mitt minne av mammas och pappas uppbrott är just ett sådant sällsynt minne.
Mamma har druckit väldigt mycket vin och berättar då för mig, gråtandes på altanen att de ska skiljas åt, att de inte älskar varandra. Jag låg på golvet och grät. Inte för att de inte älskade varandra, utan för att situationen var så skrämmande. Min mor kvävs av ångest och jag kunde inte göra något. Men där drack hon alkohol. Jag tror att sådana här minnen är början på en lång berättelse till varför jag nu går på missbruksenheten för ungdomar och väntar in en tid för ett studiebesök på ett behandlingshem.
Jag är inte alkolist och jag är inte beroende. Jag har ett visst missbruk. Men tydligen tillräckligt för att blanda in viva och soc. Det kan vara bra för mig. Men det kan också vara det värsta misstaget i mitt liv att låta dem veta. Jag tror jag var 2 eller 6 poäng ifrån max på deras skala över alkoholism.
Ikväll vill jag inget hellre än att svepa ner godis med sprit. Försvinna i ett rus, i en blackout, vakna upp någonstans trasig och knasig för att sen börja om igen. Om jag ens skulle gått och lagt mig.
Det är det den här staden gör med mig. Den gör mig till en rus-sökande flicka med åldern inne på ID:t men i hjärnan bara 13, i alldeles för kort klänning, som många kallar knarkare och de pratar alkoholproblem. De pratar högt som om jag inte skulle höra dem annars. Jag förstår inte. Inatt vill jag dö, inatt vill jag försvinna, inatt vill jag inte sova själv, inatt vill jag inte finnas. Jag har tagit min stesolid för nästan en timme sen. Effekten kickar inte in. Jag ska kanske dricka en såndär äcklig folköl, det kanske hjälper på traven. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag känner desperation.
Orkar inte skriva mer på det här osammanhängande inlägget, jag måste göra något, jag skakar i kroppen.
Alkoholen har förstört så mycket för mig.
Såhär ser jag det i mina ögon:
Min far är alkoholist och min mor har så länge jag kan minnas blivit ledsen av att dricka alkohol.
Min bror har varit narkoman under hela mitt liv. Han är nykter nu sen en tid tillbaka.
Jag växte upp i ett tradionellt hem tror jag. Ett hus med stor trädgård, nära skogen, nära stan, i en mysig by i en liten småstad. Jag sov ofta inne hos min mor och far, för jag var så fruktansvärt rädd för allting. Speciellt om natten. När jag var 11, vilket är ungefär då mina riktiga minnen börjar, sov min pappa inte längre där inne. Men det gjorde jag, haha.. Mitt minne av mammas och pappas uppbrott är just ett sådant sällsynt minne.
Mamma har druckit väldigt mycket vin och berättar då för mig, gråtandes på altanen att de ska skiljas åt, att de inte älskar varandra. Jag låg på golvet och grät. Inte för att de inte älskade varandra, utan för att situationen var så skrämmande. Min mor kvävs av ångest och jag kunde inte göra något. Men där drack hon alkohol. Jag tror att sådana här minnen är början på en lång berättelse till varför jag nu går på missbruksenheten för ungdomar och väntar in en tid för ett studiebesök på ett behandlingshem.
Jag är inte alkolist och jag är inte beroende. Jag har ett visst missbruk. Men tydligen tillräckligt för att blanda in viva och soc. Det kan vara bra för mig. Men det kan också vara det värsta misstaget i mitt liv att låta dem veta. Jag tror jag var 2 eller 6 poäng ifrån max på deras skala över alkoholism.
Ikväll vill jag inget hellre än att svepa ner godis med sprit. Försvinna i ett rus, i en blackout, vakna upp någonstans trasig och knasig för att sen börja om igen. Om jag ens skulle gått och lagt mig.
Det är det den här staden gör med mig. Den gör mig till en rus-sökande flicka med åldern inne på ID:t men i hjärnan bara 13, i alldeles för kort klänning, som många kallar knarkare och de pratar alkoholproblem. De pratar högt som om jag inte skulle höra dem annars. Jag förstår inte. Inatt vill jag dö, inatt vill jag försvinna, inatt vill jag inte sova själv, inatt vill jag inte finnas. Jag har tagit min stesolid för nästan en timme sen. Effekten kickar inte in. Jag ska kanske dricka en såndär äcklig folköl, det kanske hjälper på traven. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag känner desperation.
Orkar inte skriva mer på det här osammanhängande inlägget, jag måste göra något, jag skakar i kroppen.
fredag 16 november 2012
Vardag: Skrivet imorse och nu på kvällen.
Igår åkte jag till min enda trygga plats, ett ställe där jag oftast inte behövt alkohol eller någon sorts drog alls för att överleva dagen, inte ens om jag stannar i 4 dagar.
Det är magiskt.
Det här rummet. Den här vilda staden. Den här mannen som nu ligger i sängen och sover. På bussen till det magiska rummet försvann jag. Eller redan på tågstationen. Jag tappade medvetandet kan man säga. Jag var inte där, när jag till slut efter en evighet på en bussresa som tar 9 minuter gick jag in och sen ut till Statoil och köpte ett sexpack öl och drack 1/3 av en folköl och tog stilnoct, sen vart allting kaos. Jag hade inte ätit mer än ett halvt paket nudlar, jag hade inte sovit natten innan och jag hade varit alkoholpåverkad hela den natten. Men jag förstod inte. Jag grät och jag och min kärlek bråkade och jag minns inte ett ord vi sagt, jag minns bara alla skuldkänslor och all ångest jag kände. Jag har fortfarande ångest över det.
Nu är klockan 21:41 och jag har varit hela vägen till min lägenhet där jag bor tillfälligt och tillbaks hit igen för att hämta medicin och underkläder. Tog med 7 klänningar och en ryggsäck full med kartonger, burkar och kartor. En plattång. Jag tappar snart bort mig i allt det här: Misär.
Jag har hittat hemsidan till det behandlingshem soc funderar på att lägga in mig på. Men jag vet inte. Jag vågar inte. Ett stort steg. En lång tid.
Ikväll är jag trött och jag önskar att någon ville krama bort allt kaos som jag skapat.
Det är mitt eget fel.
Det är magiskt.
Det här rummet. Den här vilda staden. Den här mannen som nu ligger i sängen och sover. På bussen till det magiska rummet försvann jag. Eller redan på tågstationen. Jag tappade medvetandet kan man säga. Jag var inte där, när jag till slut efter en evighet på en bussresa som tar 9 minuter gick jag in och sen ut till Statoil och köpte ett sexpack öl och drack 1/3 av en folköl och tog stilnoct, sen vart allting kaos. Jag hade inte ätit mer än ett halvt paket nudlar, jag hade inte sovit natten innan och jag hade varit alkoholpåverkad hela den natten. Men jag förstod inte. Jag grät och jag och min kärlek bråkade och jag minns inte ett ord vi sagt, jag minns bara alla skuldkänslor och all ångest jag kände. Jag har fortfarande ångest över det.
Nu är klockan 21:41 och jag har varit hela vägen till min lägenhet där jag bor tillfälligt och tillbaks hit igen för att hämta medicin och underkläder. Tog med 7 klänningar och en ryggsäck full med kartonger, burkar och kartor. En plattång. Jag tappar snart bort mig i allt det här: Misär.
Jag har hittat hemsidan till det behandlingshem soc funderar på att lägga in mig på. Men jag vet inte. Jag vågar inte. Ett stort steg. En lång tid.
Ikväll är jag trött och jag önskar att någon ville krama bort allt kaos som jag skapat.
Det är mitt eget fel.
söndag 11 november 2012
Missbruk: Självskadebeteende. Att skada kroppen med flit.
Så ett första inlägg.
Ett i raden av missbruk jag haft genom åren:
Självdestruktivitet i den kändaste formen.
Jag skulle vilja vara ärlig, riktigt jävla ärlig, sådär som man mest blundar med öronen när man får höra det från andra. Men det gör ju så jävla ont att höra, även att skriva ner och berätta gör ont. Jag ska försöka, men jag är så rädd att människorna jag tycker så mycket om ska läsa och äcklas. Jag har vant mig vid att ljuga, förvränga, förenkla genom åren men det kommer i ett senare inlägg. Jag ska försöka berätta så öppet jag kan även om det är motbjudande att läsa. Läs inget mer isådanafall.
Jag skar mig för första gången när jag var 11 år. 11. Det är ingenting. Innan det hade jag rispat mig på handlederna med nålar, försökt punktera huden med min fars manick han kollar sitt sockerhalt till diabetesen. Patetiska försök fick jag höra. Man ska alltid dra ner andra i sitt jävla självskadebeteende, det är nog regel nr. 1 i Självskadeklubben: Dra ner så många du kan. Förolämpa deras sätt. Ge dem tips. Hetsa dem. För ingen vill ju vara ensam. Ingen vill vara ensam i sin självdestruktivitet. Jag vet det så väl.
Nåväl, jag minns inte hur det började, det med nålarna, jag minns inte hur jag hamnade med knivar, jag minns inte hur jag helt plötsligt försökte pilla ut rakblad ur engångsrakhyvlar, hur det slank ner hobbyknivar/papperskärare i hooden från skolans tekniksal. Det var nog dem som var värst. Hobbyknivarna. När huden inte ville dela på sig tillräckligt mycket var det bara att bryta av ett blad och så var den färsk igen.
Jag skar mig väldigt ytligt men mycket mina första år. Det var blodet och synen av mig själv i den situationen som fick mig att må bra. Det drev bort ångesten, det fick mig att känna mig verklig. Värd något. Konstigt egentligen. Men så var det. När jag skar mig blev jag värd något.
Det var något som jag tyckte var mörkt inom mig som hölls i schack av blodet som jag flera gånger målade kroppen och ansiktet med nätter efter nätter inne i badrummet.
När jag var 12 år försökte jag ta mitt liv med sömntabletter, alvedon och naturliga sömntabletter. Livet var inte något jag klarade av. Jag var inne i en djup depression och döden var allt jag såg. Döden var Döden för mig. Något stort och mäktigt som skulle göra mig fri. Uppenbarligen så misslyckades jag, jag stapplade upp ett dygn senare och låste upp min dörr helt nerdrogad och jag blev körd till avdelning 68. Akuta slutenvården för Barn och Ungdomar.
Efter att jag blivit utskriven 3 veckor senare med diagnosen "grov depression"(fortfarande suicidal kan tilläggas) bar jag på ett självhat som inte kunde mätas med något jag någonsin känt tidigare. Jag gick inte i skolan på ett långt tag och självhatet fick mig att hugga i rent raseri med rakblad mot min stackars vänsterarm. I mitt rum framför datorn satt jag när huden för första gången delade sig så att jag fick bubblor. (Jag kan inte beskriva vad bubblor är om man inte vet. Jag kan försöka förklara när jag själv vet.) Huden delade på sig så brett och min blodiga högerhand gav mig en euforisk känsla mitt i all desperation. Jag fortsatte under åren som gick att skära mig regelbundet, i skolan, utomhus, hemma, så fort det mörka i mig tog över. Jag blev sjuk av mig själv, jag blev aldrig bättre. Jag träffade folk som aldrig sett något värre och det gav mig också en känsla att vara värd något. Jag var drottning av självskadning och jag blödde igenom tröjor trots omplåstring. Mina vänner vande sig; det var inget konstigt att se mig börja blöda när vi satt i trappen i Kråkberg och pratade trams.
Jag minns en gång när jag var inlagd på 68:an och jag smugglade in rakblad, i duschen skar jag mig från fötter upp till armbågar. Men det skrek så hemskt i mitt huvud av ångesten. Jag tog på mig tjocktröjan och strumpor så det inte skulle läcka ut blod när jag sprang till mitt rum på den slutna avdelningen. Jag minns inte vad det var jag var in för den gången. Suicidförsök kanske? Vet inte.
Att skära mig var jävligt dumt. Det är något jag får leva med de år jag har kvar. Mina ärr har bleknat och det ser inte så farligt ut. Inte för mig i alla fall. Men folk reagerar, folk blir äcklade och det är motbjudande. Och det är inget jag dömer er för: Jag förstår helt och hållet.
April 2009 skar jag mig för sista gången. Då var jag 15 år, hade träffat vad jag trodde var mitt livs kärlek och ville inget hellre än att må bra. Det kan låta löjligt för de som inte vet men det är något jag fortfarande ångrar och längtar efter. Jag längtar efter att få låta huden dela sig över hela kroppen så jag kan få känna den där känslan igen.
Det här är ingen text för att promota självskadebeteende. Det är en text för mig och för de som inte vet. Jag kanske ändrar eller tar bort något sen. Jag är för trött just nu för att ens läsa igenom det jag skrivit.
Ett i raden av missbruk jag haft genom åren:
Självdestruktivitet i den kändaste formen.
Jag skulle vilja vara ärlig, riktigt jävla ärlig, sådär som man mest blundar med öronen när man får höra det från andra. Men det gör ju så jävla ont att höra, även att skriva ner och berätta gör ont. Jag ska försöka, men jag är så rädd att människorna jag tycker så mycket om ska läsa och äcklas. Jag har vant mig vid att ljuga, förvränga, förenkla genom åren men det kommer i ett senare inlägg. Jag ska försöka berätta så öppet jag kan även om det är motbjudande att läsa. Läs inget mer isådanafall.
Jag skar mig för första gången när jag var 11 år. 11. Det är ingenting. Innan det hade jag rispat mig på handlederna med nålar, försökt punktera huden med min fars manick han kollar sitt sockerhalt till diabetesen. Patetiska försök fick jag höra. Man ska alltid dra ner andra i sitt jävla självskadebeteende, det är nog regel nr. 1 i Självskadeklubben: Dra ner så många du kan. Förolämpa deras sätt. Ge dem tips. Hetsa dem. För ingen vill ju vara ensam. Ingen vill vara ensam i sin självdestruktivitet. Jag vet det så väl.
Nåväl, jag minns inte hur det började, det med nålarna, jag minns inte hur jag hamnade med knivar, jag minns inte hur jag helt plötsligt försökte pilla ut rakblad ur engångsrakhyvlar, hur det slank ner hobbyknivar/papperskärare i hooden från skolans tekniksal. Det var nog dem som var värst. Hobbyknivarna. När huden inte ville dela på sig tillräckligt mycket var det bara att bryta av ett blad och så var den färsk igen.
Jag skar mig väldigt ytligt men mycket mina första år. Det var blodet och synen av mig själv i den situationen som fick mig att må bra. Det drev bort ångesten, det fick mig att känna mig verklig. Värd något. Konstigt egentligen. Men så var det. När jag skar mig blev jag värd något.
Det var något som jag tyckte var mörkt inom mig som hölls i schack av blodet som jag flera gånger målade kroppen och ansiktet med nätter efter nätter inne i badrummet.
När jag var 12 år försökte jag ta mitt liv med sömntabletter, alvedon och naturliga sömntabletter. Livet var inte något jag klarade av. Jag var inne i en djup depression och döden var allt jag såg. Döden var Döden för mig. Något stort och mäktigt som skulle göra mig fri. Uppenbarligen så misslyckades jag, jag stapplade upp ett dygn senare och låste upp min dörr helt nerdrogad och jag blev körd till avdelning 68. Akuta slutenvården för Barn och Ungdomar.
Efter att jag blivit utskriven 3 veckor senare med diagnosen "grov depression"(fortfarande suicidal kan tilläggas) bar jag på ett självhat som inte kunde mätas med något jag någonsin känt tidigare. Jag gick inte i skolan på ett långt tag och självhatet fick mig att hugga i rent raseri med rakblad mot min stackars vänsterarm. I mitt rum framför datorn satt jag när huden för första gången delade sig så att jag fick bubblor. (Jag kan inte beskriva vad bubblor är om man inte vet. Jag kan försöka förklara när jag själv vet.) Huden delade på sig så brett och min blodiga högerhand gav mig en euforisk känsla mitt i all desperation. Jag fortsatte under åren som gick att skära mig regelbundet, i skolan, utomhus, hemma, så fort det mörka i mig tog över. Jag blev sjuk av mig själv, jag blev aldrig bättre. Jag träffade folk som aldrig sett något värre och det gav mig också en känsla att vara värd något. Jag var drottning av självskadning och jag blödde igenom tröjor trots omplåstring. Mina vänner vande sig; det var inget konstigt att se mig börja blöda när vi satt i trappen i Kråkberg och pratade trams.
Jag minns en gång när jag var inlagd på 68:an och jag smugglade in rakblad, i duschen skar jag mig från fötter upp till armbågar. Men det skrek så hemskt i mitt huvud av ångesten. Jag tog på mig tjocktröjan och strumpor så det inte skulle läcka ut blod när jag sprang till mitt rum på den slutna avdelningen. Jag minns inte vad det var jag var in för den gången. Suicidförsök kanske? Vet inte.
Att skära mig var jävligt dumt. Det är något jag får leva med de år jag har kvar. Mina ärr har bleknat och det ser inte så farligt ut. Inte för mig i alla fall. Men folk reagerar, folk blir äcklade och det är motbjudande. Och det är inget jag dömer er för: Jag förstår helt och hållet.
April 2009 skar jag mig för sista gången. Då var jag 15 år, hade träffat vad jag trodde var mitt livs kärlek och ville inget hellre än att må bra. Det kan låta löjligt för de som inte vet men det är något jag fortfarande ångrar och längtar efter. Jag längtar efter att få låta huden dela sig över hela kroppen så jag kan få känna den där känslan igen.
Det här är ingen text för att promota självskadebeteende. Det är en text för mig och för de som inte vet. Jag kanske ändrar eller tar bort något sen. Jag är för trött just nu för att ens läsa igenom det jag skrivit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)