Vardag: Som gravitation, nått vasst, jag ska aldrig göra dig illa, igen

Jag är suicidal och funderar på om jag ska ta livet av mig, ringa akutpsyk, äta pizza eller gå och lägga mig. Bisarrt egentligen. Som om det vore bagateller. Som om det vore ett vardagsval. Det är väl det...
En vän ringer och säger att hon och hennes pojkvän kan hämta upp mig. Alkohol och mys. Problemet är väl att jag inte kan hantera alkohol, det har blivit ett fängelse där jag äts upp av ångest, självhat och kaostankar.

Nu ska jag tänka. Jag växlade just till euforisk.
God natt

Vardag: Här finns inga brustna hjärtan

Jag rensar min garderob på överflödet av skor och kläder. Rensar och sorterar, vad ska slängas, vad ska skänkas bort. Jag packar kartonger med grejer jag inte kan göra mig av med. De åker med mig till min gamla hemstad på fredag, till min far. Där ska jag förvara säng, skrivbord, nattduksbord, kartonger, kläder. Det kommer bli där en lång stund.
Det går sakta för min hjärna och mitt hjärta kan inte samarbeta, jag har sån ångest och vill bryta av mig fingrarna så jag slipper känna hur det drar i blodet som vill ut ur den här smutsiga kroppen.

På fredag har jag alltså officiellt ingen säng i min mors lägenhet längre. Jag är ingenstans. Jag bor ingenstans. Jag spenderar julen med min pojkvän och hans familj. Jag är mest där nu för tiden. Den här stan gör mig förfärligt grå. Det står still men snart hamnar jag någonstans.

Den 27e december ringer min handläggare på Missbruksenheten och säger när jag hamnar på ett behandlingshem. Antagligen den veckan. De har redan en plats åt mig. Men jag är så jävla rädd. Jag skakar ju redan av ett beroende jag inte förstår mig på. Vet inte om jag vågar skriva in mig på ett ställe där "beroendeframkallande medel är förbjudet på behandlingshemmet för alla inskrivna".

Inatt ville jag dö igen.