Vardag/alkohol - go mad for a couple grams

Skrev nyss på ett kontrakt på en lägenhet. Soc ska betala den. Det är ett korttidskontrakt. Men det räcker för mig. Nu.
Det här borde göra mig sprudlande glad såsom jag brukar bli vid bra beslut. Jag har väntat på det här snart ett år.

Istället känns sorgen tung i hjärtat. Har druckit för mycket igen. Har druckit för ofta igen. Min pojkvän säger att han inte tycker om det. Att han blir besviken. "Du sa ju att du inte ville dricka lika mycket längre." Nej. Jag ville inte det. Men jag vill ha ruset, jag vill ha dimman, jag vill ha blackouts. Jag vill glömma. Jag vill inte undra dagen efter.
Jag har en öppnad vodkaflaska och en halv karta Stilnoct. Skulle kunna. Skulle vilja. Kommer inte. Tror jag. Vill inte göra honom besviken. Som jag alltid gör.

Det kanske är därför jag inte är glad?
När jag flyttar har jag ingen spärr. Ingen skuld. Inga stopp. Ingen som suckar eller ger mig skuldkänslor, ingen som stänger mig ute i ilska och irritation. Inget sånt. Är det bra eller dåligt? Får se sen.

Jag hittade juice. Man kan väl dricka en grogg bara för att få känna efter lite. Visst kan man? Jag vill försvinna. Känner inte känslor som jag borde. Sjukhuset har inte skrivit ut medicinen jag behöver. Varken Gabapentin eller Voxra. Jag är så dålig och jag var på väg till akutpsyk för några nätter sen. Så låg. Växlar inte ens uppåt. Vill inte ut. Kan gå ut. Kan umgås. Kan. Kommer inte.

Håkans låtar har bytt innebörd & innehåll när jag lyssnar. Känslorna är inte densamma. Reaktionen blir långsam.

Självskadebeteende/ Vardag: "Du med din dramatik och din stesolid"

För 10 minuter sen var jag så uppe i varv. Nu är jag suicidal. Vill dö.
Det gör så ont att vilja dö. Vill ju vilja något annat. Jag saknar apatin idag. Jag känner per automatik på min vänsterarm och jag tror att jag kanske gråter snart.

Vilket jävla liv va. Jag saknar stesoliden. Jag saknar alkoholmissbrukandet. Jag saknar självskadandet. Jag saknar att vara utan framtid. Jag saknar rusen. Jag saknar sommaren i mitt hjärta- jag vill att solen ska skina där igen. Jag behöver vara vid liv. Men fan vad jag vill dö jämt. Skitliv. Från och med 1 maj till den 1 juni ska jag ha en vit månad. undrar hur det kommer gå. Vodka.

Jag vill förstöra mig själv. Jag tror att jag behöver ligga inne igen. Men jag vill ju så gärna ordna mig. Laga mig. Fixa mig.

"Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn
Och dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm."

Missbruk: Diverse substanser /Vardag: Åt helvete med himlen

I januari la dom in mig på ett behandlingshem.
Självklart var jag bråkig och ville inte och grät och gav upp igen och igen och igen. Till slut skrev dom ut mig, (en evighet i mina tankar, men egentligen en fruktansvärt kort tid)men mitt hjärta var så trasigt att jag inte var mottaglig för deras hjälp. Jag flyttade in hos min pojkvän för i min gråa stad kunde jag inte bo, med mina alkohol-och substans-vänner. (Allt vi gjorde när vi sågs var att dricka och knapra piller. Det är fortfarande så när vi ses. Vi vet inget annat sätt). Sen dess har livet varit helt okej.
Jag är ensam i en stor ny stad där jag är fruktansvärt rapid. Jag säger att jag är rapid, med det menar jag att jag växlar mellan suicidal och att älska livet flera gånger per dag.
Jag går ner mig så djupt, jag går ner mig i svarta tankar med ett mörkt hjärta och är redo att förstöra det lilla, men så värdefulla, jag har byggt upp. Jag söker mig till missbruk i de 4 versioner jag fortfarande aldrig lämnat. Alkohol, droger, fysiskt självskadebeteende & psykiskt självskadebeteende.
Sen är jag så lycklig att jag inte kan sluta skratta, jag bara fnissar och planerar stordåd. Jag söker jobb och bostad och hör av mig till vänner och hittar på saker, jag tränar, jag är impulsiv. Jag tar kläder från alla butiker i centrum, jag tar tabletter även då, men bara för att jag vet att snart kommer det tippa över till den svåraste sorg.
Ibland blir jag i något sorts apatiskt mellantillstånd. Det är inte skönt, inte hemskt. Det är bara apati.

Vardag: Som gravitation, nått vasst, jag ska aldrig göra dig illa, igen

Jag är suicidal och funderar på om jag ska ta livet av mig, ringa akutpsyk, äta pizza eller gå och lägga mig. Bisarrt egentligen. Som om det vore bagateller. Som om det vore ett vardagsval. Det är väl det...
En vän ringer och säger att hon och hennes pojkvän kan hämta upp mig. Alkohol och mys. Problemet är väl att jag inte kan hantera alkohol, det har blivit ett fängelse där jag äts upp av ångest, självhat och kaostankar.

Nu ska jag tänka. Jag växlade just till euforisk.
God natt

Vardag: Här finns inga brustna hjärtan

Jag rensar min garderob på överflödet av skor och kläder. Rensar och sorterar, vad ska slängas, vad ska skänkas bort. Jag packar kartonger med grejer jag inte kan göra mig av med. De åker med mig till min gamla hemstad på fredag, till min far. Där ska jag förvara säng, skrivbord, nattduksbord, kartonger, kläder. Det kommer bli där en lång stund.
Det går sakta för min hjärna och mitt hjärta kan inte samarbeta, jag har sån ångest och vill bryta av mig fingrarna så jag slipper känna hur det drar i blodet som vill ut ur den här smutsiga kroppen.

På fredag har jag alltså officiellt ingen säng i min mors lägenhet längre. Jag är ingenstans. Jag bor ingenstans. Jag spenderar julen med min pojkvän och hans familj. Jag är mest där nu för tiden. Den här stan gör mig förfärligt grå. Det står still men snart hamnar jag någonstans.

Den 27e december ringer min handläggare på Missbruksenheten och säger när jag hamnar på ett behandlingshem. Antagligen den veckan. De har redan en plats åt mig. Men jag är så jävla rädd. Jag skakar ju redan av ett beroende jag inte förstår mig på. Vet inte om jag vågar skriva in mig på ett ställe där "beroendeframkallande medel är förbjudet på behandlingshemmet för alla inskrivna".

Inatt ville jag dö igen.

Missbruk: Alkohol

Inlägg 1 om alkohol, kommer med all säkerhet bli fler.
Alkoholen har förstört så mycket för mig.
Såhär ser jag det i mina ögon:
Min far är alkoholist och min mor har så länge jag kan minnas blivit ledsen av att dricka alkohol.
Min bror har varit narkoman under hela mitt liv. Han är nykter nu sen en tid tillbaka.

Jag växte upp i ett tradionellt hem tror jag. Ett hus med stor trädgård, nära skogen, nära stan, i en mysig by i en liten småstad. Jag sov ofta inne hos min mor och far, för jag var så fruktansvärt rädd för allting. Speciellt om natten. När jag var 11, vilket är ungefär då mina riktiga minnen börjar, sov min pappa inte längre där inne. Men det gjorde jag, haha.. Mitt minne av mammas och pappas uppbrott är just ett sådant sällsynt minne.
Mamma har druckit väldigt mycket vin och berättar då för mig, gråtandes på altanen att de ska skiljas åt, att de inte älskar varandra. Jag låg på golvet och grät. Inte för att de inte älskade varandra, utan för att situationen var så skrämmande. Min mor kvävs av ångest och jag kunde inte göra något. Men där drack hon alkohol. Jag tror att sådana här minnen är början på en lång berättelse till varför jag nu går på missbruksenheten för ungdomar och väntar in en tid för ett studiebesök på ett behandlingshem.

Jag är inte alkolist och jag är inte beroende. Jag har ett visst missbruk. Men tydligen tillräckligt för att blanda in viva och soc. Det kan vara bra för mig. Men det kan också vara det värsta misstaget i mitt liv att låta dem veta. Jag tror jag var 2 eller 6 poäng ifrån max på deras skala över alkoholism.

Ikväll vill jag inget hellre än att svepa ner godis med sprit. Försvinna i ett rus, i en blackout, vakna upp någonstans trasig och knasig för att sen börja om igen. Om jag ens skulle gått och lagt mig.
Det är det den här staden gör med mig. Den gör mig till en rus-sökande flicka med åldern inne på ID:t men i hjärnan bara 13, i alldeles för kort klänning, som många kallar knarkare och de pratar alkoholproblem. De pratar högt som om jag inte skulle höra dem annars. Jag förstår inte. Inatt vill jag dö, inatt vill jag försvinna, inatt vill jag inte sova själv, inatt vill jag inte finnas. Jag har tagit min stesolid för nästan en timme sen. Effekten kickar inte in. Jag ska kanske dricka en såndär äcklig folköl, det kanske hjälper på traven. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag känner desperation.

Orkar inte skriva mer på det här osammanhängande inlägget, jag måste göra något, jag skakar i kroppen.

Vardag: Skrivet imorse och nu på kvällen.

Igår åkte jag till min enda trygga plats, ett ställe där jag oftast inte behövt alkohol eller någon sorts drog alls för att överleva dagen, inte ens om jag stannar i 4 dagar.
Det är magiskt.
Det här rummet. Den här vilda staden. Den här mannen som nu ligger i sängen och sover. På bussen till det magiska rummet försvann jag. Eller redan på tågstationen. Jag tappade medvetandet kan man säga. Jag var inte där, när jag till slut efter en evighet på en bussresa som tar 9 minuter gick jag in och sen ut till Statoil och köpte ett sexpack öl och drack 1/3 av en folköl och tog stilnoct, sen vart allting kaos. Jag hade inte ätit mer än ett halvt paket nudlar, jag hade inte sovit natten innan och jag hade varit alkoholpåverkad hela den natten. Men jag förstod inte. Jag grät och jag och min kärlek bråkade och jag minns inte ett ord vi sagt, jag minns bara alla skuldkänslor och all ångest jag kände. Jag har fortfarande ångest över det.

Nu är klockan 21:41 och jag har varit hela vägen till min lägenhet där jag bor tillfälligt och tillbaks hit igen för att hämta medicin och underkläder. Tog med 7 klänningar och en ryggsäck full med kartonger, burkar och kartor. En plattång. Jag tappar snart bort mig i allt det här: Misär.

Jag har hittat hemsidan till det behandlingshem soc funderar på att lägga in mig på. Men jag vet inte. Jag vågar inte. Ett stort steg. En lång tid.
Ikväll är jag trött och jag önskar att någon ville krama bort allt kaos som jag skapat.

Det är mitt eget fel.