I januari la dom in mig på ett behandlingshem.
Självklart var jag bråkig och ville inte och grät och gav upp igen och igen och igen. Till slut skrev dom ut mig, (en evighet i mina tankar, men egentligen en fruktansvärt kort tid)men mitt hjärta var så trasigt att jag inte var mottaglig för deras hjälp. Jag flyttade in hos min pojkvän för i min gråa stad kunde jag inte bo, med mina alkohol-och substans-vänner. (Allt vi gjorde när vi sågs var att dricka och knapra piller. Det är fortfarande så när vi ses. Vi vet inget annat sätt). Sen dess har livet varit helt okej.
Jag är ensam i en stor ny stad där jag är fruktansvärt rapid. Jag säger att jag är rapid, med det menar jag att jag växlar mellan suicidal och att älska livet flera gånger per dag.
Jag går ner mig så djupt, jag går ner mig i svarta tankar med ett mörkt hjärta och är redo att förstöra det lilla, men så värdefulla, jag har byggt upp. Jag söker mig till missbruk i de 4 versioner jag fortfarande aldrig lämnat. Alkohol, droger, fysiskt självskadebeteende & psykiskt självskadebeteende.
Sen är jag så lycklig att jag inte kan sluta skratta, jag bara fnissar och planerar stordåd. Jag söker jobb och bostad och hör av mig till vänner och hittar på saker, jag tränar, jag är impulsiv. Jag tar kläder från alla butiker i centrum, jag tar tabletter även då, men bara för att jag vet att snart kommer det tippa över till den svåraste sorg.
Ibland blir jag i något sorts apatiskt mellantillstånd. Det är inte skönt, inte hemskt. Det är bara apati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar