Så ett första inlägg.
Ett i raden av missbruk jag haft genom åren:
Självdestruktivitet i den kändaste formen.
Jag skulle vilja vara ärlig, riktigt jävla ärlig, sådär som man mest blundar med öronen när man får höra det från andra. Men det gör ju så jävla ont att höra, även att skriva ner och berätta gör ont. Jag ska försöka, men jag är så rädd att människorna jag tycker så mycket om ska läsa och äcklas. Jag har vant mig vid att ljuga, förvränga, förenkla genom åren men det kommer i ett senare inlägg. Jag ska försöka berätta så öppet jag kan även om det är motbjudande att läsa. Läs inget mer isådanafall.
Jag skar mig för första gången när jag var 11 år. 11. Det är ingenting. Innan det hade jag rispat mig på handlederna med nålar, försökt punktera huden med min fars manick han kollar sitt sockerhalt till diabetesen. Patetiska försök fick jag höra. Man ska alltid dra ner andra i sitt jävla självskadebeteende, det är nog regel nr. 1 i Självskadeklubben: Dra ner så många du kan. Förolämpa deras sätt. Ge dem tips. Hetsa dem. För ingen vill ju vara ensam. Ingen vill vara ensam i sin självdestruktivitet. Jag vet det så väl.
Nåväl, jag minns inte hur det började, det med nålarna, jag minns inte hur jag hamnade med knivar, jag minns inte hur jag helt plötsligt försökte pilla ut rakblad ur engångsrakhyvlar, hur det slank ner hobbyknivar/papperskärare i hooden från skolans tekniksal. Det var nog dem som var värst. Hobbyknivarna. När huden inte ville dela på sig tillräckligt mycket var det bara att bryta av ett blad och så var den färsk igen.
Jag skar mig väldigt ytligt men mycket mina första år. Det var blodet och synen av mig själv i den situationen som fick mig att må bra. Det drev bort ångesten, det fick mig att känna mig verklig. Värd något. Konstigt egentligen. Men så var det. När jag skar mig blev jag värd något.
Det var något som jag tyckte var mörkt inom mig som hölls i schack av blodet som jag flera gånger målade kroppen och ansiktet med nätter efter nätter inne i badrummet.
När jag var 12 år försökte jag ta mitt liv med sömntabletter, alvedon och naturliga sömntabletter. Livet var inte något jag klarade av. Jag var inne i en djup depression och döden var allt jag såg. Döden var Döden för mig. Något stort och mäktigt som skulle göra mig fri. Uppenbarligen så misslyckades jag, jag stapplade upp ett dygn senare och låste upp min dörr helt nerdrogad och jag blev körd till avdelning 68. Akuta slutenvården för Barn och Ungdomar.
Efter att jag blivit utskriven 3 veckor senare med diagnosen "grov depression"(fortfarande suicidal kan tilläggas) bar jag på ett självhat som inte kunde mätas med något jag någonsin känt tidigare. Jag gick inte i skolan på ett långt tag och självhatet fick mig att hugga i rent raseri med rakblad mot min stackars vänsterarm. I mitt rum framför datorn satt jag när huden för första gången delade sig så att jag fick bubblor. (Jag kan inte beskriva vad bubblor är om man inte vet. Jag kan försöka förklara när jag själv vet.) Huden delade på sig så brett och min blodiga högerhand gav mig en euforisk känsla mitt i all desperation. Jag fortsatte under åren som gick att skära mig regelbundet, i skolan, utomhus, hemma, så fort det mörka i mig tog över. Jag blev sjuk av mig själv, jag blev aldrig bättre. Jag träffade folk som aldrig sett något värre och det gav mig också en känsla att vara värd något. Jag var drottning av självskadning och jag blödde igenom tröjor trots omplåstring. Mina vänner vande sig; det var inget konstigt att se mig börja blöda när vi satt i trappen i Kråkberg och pratade trams.
Jag minns en gång när jag var inlagd på 68:an och jag smugglade in rakblad, i duschen skar jag mig från fötter upp till armbågar. Men det skrek så hemskt i mitt huvud av ångesten. Jag tog på mig tjocktröjan och strumpor så det inte skulle läcka ut blod när jag sprang till mitt rum på den slutna avdelningen. Jag minns inte vad det var jag var in för den gången. Suicidförsök kanske? Vet inte.
Att skära mig var jävligt dumt. Det är något jag får leva med de år jag har kvar. Mina ärr har bleknat och det ser inte så farligt ut. Inte för mig i alla fall. Men folk reagerar, folk blir äcklade och det är motbjudande. Och det är inget jag dömer er för: Jag förstår helt och hållet.
April 2009 skar jag mig för sista gången. Då var jag 15 år, hade träffat vad jag trodde var mitt livs kärlek och ville inget hellre än att må bra. Det kan låta löjligt för de som inte vet men det är något jag fortfarande ångrar och längtar efter. Jag längtar efter att få låta huden dela sig över hela kroppen så jag kan få känna den där känslan igen.
Det här är ingen text för att promota självskadebeteende. Det är en text för mig och för de som inte vet. Jag kanske ändrar eller tar bort något sen. Jag är för trött just nu för att ens läsa igenom det jag skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar